Min kära vän Herr Gris skickade denna film till mig. Jag skrattade.

Den här krönikan skrev jag på beställning åt skoltidningen Schilldringar. Jag tror bestämt att den trycks upp idag. Tyvärr kan jag ju inte haffa ett eget exemplar eftersom jag ligger i ryggläge i soffan med vad som måste vara influensa. Håll till godo:

”Att återvända” eller ”Nya skor”

 

Det känns som om det var igår jag stod på trappan och viftade med den vita mössan. Det är det inte. Det är sex och ett halvt år sedan. Sex och ett halvt år sedan jag för sista gången tog mig ut genom den ljustäta dörren till mörkrummet på fjärde våningen, smått yr av framkallningsvätskornas fräna doft. Sex och ett halvt år sedan jag hittade på min sista fåniga ursäkt för sen ankomst till latinet. Sex och ett halvt år sedan jag en sista gång tog min måndagstupplur på bordet i det som på den tiden var Schilldringars mötesrum. Jag var redaktör i trean och hade nyckel. På långa håltimmar brukade jag ta chansen att sova en stund. Det var skönt, men lite pinsamt de gånger hemspråkslärarinnan i spanska klev in i rummet med sina elever.

 

Nu är jag alltså tillbaka på mitt gamla gymnasium, men denna gång i nya skor. Och ny hårfärg. ”Jag tyckte väl att jag kände igen dig”, säger mina gamla lärare när jag hälsar på dem i korridoren, ”men var du inte svarthårig förut?” ”Jo”, svarar jag, ”Schillerskasyndromet”. De nya skorna är ett par lärarskor. Jag har inte riktigt gått in dem än och ibland skaver de på hälarna, men jag tycker att de är himla fina och skulle inte för hela världen vilja byta ut dem mot några andra.

 

Jag sökte mig aktivt tillbaka till just Schillerska för att göra min praktik. Jag trivdes väldigt bra här som elev, och nu traskar jag alltså åter omkring i korridorerna och trivs. På morgonen går jag förbi kafé Java (som sorgligt nog har genomgått en fullständig personlighetsförändring), över världens tristaste skolgård, genom de tunga dörrarna och in i vänstra flygeln på första våningen. Klagomuren kallade vi den delen av skolan, det var där min klass hade sina skåp. Jag trilskas med kopiatorerna och känner tacksamhet över att aldrig mer behöva trycka upp en laddning Schilldringar, köper körsbärsyoghurt till lunch på Hemköp (som hette Bogöhallen på min tid, fast vi sa såklart Bögo), läser klottret på tjejtoaletterna och tänker på den gång jag gömde mig därinne för att jag inte gjort min franskaläxa och ville undvika konfrontation.

 

Mina nya skor knarrar i trapporna och hjärtat bultar lite extra hårt på väg till lektionerna. Vi arbetar med klassisk retorik i Svenska C och jag har en tvångstanke att jag ska råka säga klassisk erotik istället. Det får inte hända! (Man vill ju inte bli citerad i Schilldringar redan innan man hämtat ut sin lärarexamen.) Jag vill så gärna göra bra lektioner och se ljuset tändas i ögonen på er elever när ni förstått ett moment, se er gå rakryggade och stolta från klassrummet när ni vågat ställa er framför hela klassen och prata. Det är sådant som gör att de nya skorna genast blir mer bekväma.

 

Jag står längst fram i salar med ljusgul bröstpanel bland elever med svartfärgat hår och undviker att prata om erotik. Med tiden kommer jag att gå in mina nya skor, men jag hoppas att de aldrig kommer att bli utslitna. Jag vill alltid komma ihåg hur det är att vara sjutton år och gå på gymnasiet. Och i varenda en av er ser jag en liten bit av mig själv.

 

Melinda Mangs

Sp3f avgångsår 2003, numera lärarkandidat i svenska och media.

När det känns som att man sprungit ett maratonlopp fastän man bara lagat lite köttfärssås vet man att man inte är riktigt frisk.

Vet ej vad det är med mig. Är trött, har ont i huvudet och kroppen, hostar. Möjligen feber. Inte särskilt ont i halsen, ingen snuva. Men min näsa ser ut som vanligt och än så länge har jag ingen knorr, så det kan inte vara svinet som tagit mig va?

Lars: Jag har fått mitt visum nu!
Jag: Gött! Då är det bara att sticka då.
Lars: Vänta här ska du få se. Äsch, nu är jag sådär torterande och ska visa också, det är sånt som de stackars kandidaterna skriver om i sina dagböcker. [Visar visum.]
Jag: Åh vad fint...

Jag får väl erkänna att jag också fuskat på ett hemkunskapsprov, fast ett praktiskt matlagningsprov. Vi skulle göra panerad fisk och potatismos, och mitt mos blev alldeles rinnande. Så jag slängde det och lånade en slev mos från alla de andra grupperna utan att läraren såg.

MVG.

Very clever.

I fredags kom det till min kännedom att min stora lillasyster lämnade in mitt hemkunskapsarbete från nian med sitt namn på för att hon inte orkade göra det själv när det begav sig. Detta hade jag ingen aning om, och det är såklart bedrägligt och allmänt dåligt beteende att göra så (även om det väl är preskriberat nu).

Men. Men!

Det som stör mig är inte att hon fuskade, utan att hon fick MVG+ på mitt arbete. Själv fick jag bara MVG, alldeles utan plus. Mina svar är alltså bättre när någon annan lämnar in dem?

Regler: Svara endast med titlar ur din egen bokhylla!

Är du man eller kvinna? Flicka med pärlörhänge (Tracy Chevalier)

 

Beskriv dig själv: Underbar och älskad av alla (Martina Haag) eller Lång fin blond (Claes Carlsson) kanske?<- HAHA

 

Hur mår du? Det går an (Carl Jonas Love Almqvist)

 

Beskriv stället du bor på: Silvertronen (C.S Lewis)

Vart skulle du vilja resa? Aftonland (Pär Lagerkvist)

Beskriv din bästa vän: Americah Psycho (Bret Easton Ellis). Skoja ba! Vad jag älskade (Siri Hustvedt)

Vilken är din favoritfärg? Ett öga rött (Jonas Hassen Khemiri)

Hurdant väder är det just nu? Kollektivt självmord (Arto Paasilinna)

Vilken är din favoritårstid? Höstens skuggor (Agnes von Krusenstjerna)

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? More fire (Karolina Ramqvist)

Vad betyder livet för dig? Fördjupade studier i katastroffysik (Marisha Pessl)

Hurdant är ditt parförhållande? Nätverkssamhällets framväxt (Manuel Castells)

Vad är du rädd för? Saknad (Karin Alvtegen), Spöksonaten (August Strindberg)

Dagens aforism: All families are psychotic (Douglas Coupland)

Vilket råd skulle du vilja ge? Rend mig i traditionerne (Leif Panduro)

Ditt motto: Gör vad du vill (Erlend Loe)

Det är alltid trevligt att skratta. Börjar man dagen med ett leende kan man gissa att resten av dagen också blir trevlig. Frågan är hur kul det är när det är den egna spegelbilden som är skrattretande:

Igår var min syster, hennes pojkvän och hans bror här på middag. Vi spelade Alias, världens bästa sällskapsspel där det gäller att förklara så många ord som möjligt på 1 minut. När Ange och Henke var i samma lag lät det såhär:

Henke: Om du misstänker att din man är otrogen, då kan du gå till en sån här.
Ange: Seriemördare!
Alla: ...

Dock var Ange och jag bästa teamet. Vi klarade 15 ord på en minut! (Utan seriemördare.)

Jag: Hörrni tjejer, på tisdag ska ni inte ha mig och Lars utan ni ska vara uppe på fjärde våningen och köra Open Space! Jag har mailat om det men ni kan väl sprida det muntligen till era klasskamrater också?
De: Va, ska vi inte ha dig? Neeeeeej!

Jorå s'atteee. Och imorgon kommer skoltidningen ut, till vilken jag skrivit en krönika där jag fullkomligt överprofilerar mig som likeable young teacher. Det är väldigt strategiskt det här; först matar jag med sockerbitar och när de minst anar det åker piskan fram.

Nej. Ibland undrar jag om jag försöker för mycket, liksom. Mitt problem är kanske att jag tycker så vansinnigt mycket om eleverna?

Jag surfar runt lite och försöker få lite kött på benen för att skriva ett mail till en professor på Uppsala Universitet som jag vill ska handleda mig när jag skriver masteruppsats. Hittar honom på Facebook och ser följande statusuppdatering från i somras:

"har löst ett datorteknikproblem. Satt i kortbrallor i hörnet av trädgården där nyponrosbusken står kringsvärmad av humlor. Solen vräker ned, kryper tätt inpå skärmen för att urskilja markören. Upptäcker att den hoppar hit och dit. Går in i huset och letar fram en ny mus som först verkar funka men när jag tittar efter ordentligt ser jag att markören fortfarande skuttar omkring okontrollerat. Försöker med att starta om datorn, byta USB-uttag och ändra musinställningar. Problemet kvarstår. Då märker jag att jag lägger magen ovanpå styrplattan"

Det verkar som att jag aktivt söker mig till såna här härliga människor. Måtte jag få honom till handledare!

Note to self: Om jag någonsin får en dotter och denna dotter svimmar i skolan, får ett jack i pannan i fallet och uppvisar tydliga stressyndrom, då ska jag endast bry mig om hennes hälsa när jag kommer och hämtar henen och inte fråga lärarna om hon kommer att missa mycket om hon åker hem från skolan.

Herregud.

Hej, det är jag som ska betygsätta era barn i framtiden.


(Jag har åtminstone kavaj på mig.)

Jag började nästan bli orolig för att "Dagens Lars" skulle dö ut nu när jag undervisar så mycket på egen hand och Lars gör ett exemplariskt jobb med feedback. Idag har vi dock haft tema "definiera dig själv" här i arbetsrum 106, framför allt i två situationer.

Lars är på hugget och ska se till att det blir elevvårdskonferenser med några individer. På väg upp till expeditionen träffar vi en lärare i förbifarten.

Lars: Hej! Jag skulle säga nåt till dig, vad var det? Ja just det, nån känner din dotter, det var inte viktigt, skit i det! [Till mig:] Såhär har jag hållt på i 30 år, inte undra på att de tröttnar på mig. Ibland frågar jag mig; vem av mina förfäder är jag? Vem av dem vandrade omkring såhär och pratade hej vilt?

Lars är på väg hem för dagen och jag sitter och väntar på att han ska sluta prata så att jag kan börja jobba.

Lars: I hela mitt liv har jag trott att jag är unik, men jag märker hur jag blir allt mer lik Ingvar Oldsberg eller Leif Loket. Det är den här göteborgska miljön som gör det va, man blir alldeles förstörd. Som tur är har jag mitt skägg, det funkar bra så länge inte håret är för långt, men jag vill ju gärna ha det långt för annars blir det så kallt.

Igår kokade jag och Lars ihop ett skal till ett ämne för min masteruppsats. Ikväll ska jag fika med Larsa, och imorgon kväll ska jag hem till Lars och se Das Boot.

Vill du bli en del av mitt liv? Byt namn till Lars.

Jag avskyr att komma för sent. När jag drömmer mardrömmar handlar de oftast om just det, att jag inte kommer iväg i tid, att alla väntar på mig osv. Idag kom jag för sent till praktiken. Jag tycker det är så himla pinsamt, men det var verkligen inte mitt fel den här gången. Jag satt nämligen på den här fyran, den som blev stående när kontaktledningen revs ner.

I fredags hade min duktiga lillasyster konsert tillsammans med de andra slagverkarna på Musikhögskolan. Styckena de spelade är såklart omöjliga att hitta på Spotify (modern musik för marimba och vibrafon liksom, stor efterfrågan..not), men jag hittade en variant i alla fall. Efter paus var det orkesterslagverkarna som spelade Sjostakovitjs 15e symfoni i A-dur i sättning för fiol, cello, piano och slagverk, och om det säger vi inget annat än att man ej bör spela Sjostakovitjsymfonier annat än i symfoniorkester. Sen var det efterfest i slagverksrummet och på Stage door! Och jag fick prata franska!


Igår fyllde moster år, så vi var där på middag. Det var väldigt gemytligt må jag säga. Min kusin är gravid, vilket jag tror bidrog till den uppsluppna stämningen. Innan dess var vi på en fotoutställning på Borås konstmuseum, "10 fotografer" heter den och den var över förväntan bra! Rekommenderar alla som har vägarna förbi staden som Gud glömde att besöka den. Håller på t.o.m 6/12.

Dagen, eller åtminstone kvällen, tillägnades vår käre far. Tänk att just vår familj har lagt beslag på världens bästa pappa? Det får man ju ändå säga är rätt spektakulärt.

Ursäkta, men kan någon förtydliga vad det egentligen är som händer i Uppsala ikväll? Jag tycker det hela är något otydligt.